Jag har köpt en julklapp åt mig själv.
Nu kommer jag att kunna uppleva Berings Hav i flera timmar från en varm och skön TV-soffa (kanske tom. vid en brasa om jag är på rätt ställe) precis när jag vill. Underbart! Matchar min böjelse för hav, is och båtar perfekt.
När jag ändå var i farten fick jag även en CD (ja, jag köper min musik) med Kevin Rudolf. Den får mig att tänka på hur det känns att spänna upp pilbågen, och på lata härliga dagar vid Svarta Havet.
Det är november.
Nattsvart.
Bra tid att odla sitt intresse för sömn och vila.
Lägga sig tidigt och kura ihop sig under täcket och låtsas att det är morgon, men att man ändå får ligga kvar och somna om.
Jag gillar det.
Men nu vill jag ha snö.
(Insatsstyrkan är fortfarande inne på det där med mat.)
Jag köpte spikmattor åt mina föräldrar redan ifjol.
Min egen har jag haft längre än så.
Den funkar kanonbra om man vill lösa upp alla muskelknutar mellan skulderbladen som man får när man skjuter pilbåge.
Och skön är den så man somnar.
Jag har under en längre tid känt mig less på massmedias överdrivna
fokusering på dåliga nyheter som syftar till att göra människor otrygga,
irriterade och stressade, och haft en idé om att man borde
göra en nyhetssida för enbart goda nyheter.
Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att någon annan redan hade tänkt samma tanke och dessutom förverkligat den? 
Nu blir det inget mer godis på ett bra tag.
Det kändes lite hårt när jag gick förbi ostkrokarna på affären idag, men jag är tuff så jag överlever.
Det finns vissa saker man inte säger.
En av dessa är ”Romana och Banana”.
Tack och lov för www.pizza.nu där man kan förmedla sin pizzabeställning elektroniskt utan att riskera att låta som om man försöker driva med pizzabagarna.
Jag är på väg i säng, men insatsstyrkan är här och de verkar ha full aktivitet.
Insatsstyrkan består av två personer: Emeka, som tycks ha någon ledande position i form av gruppchef eller liknande, iallafall i våra domäner, och hennes vän Polisdottern. De har ingen piketbuss, men däremot en privatchaufför.
Förutom att ta sig in på olika ställen (gärna sena tider på dygnet, och gärna i mitt hem, men även i andras) har de (eller iallafall Emeka) även specialkompetens på förshörsteknik (”VAR ÄR OSTKROKARNA!!!???”) och övertalningsoperationer (”VI MÅSTE HA CHOKLADGLASS!!!! NU!!!!!” eller ”VI MÅSTE PROVSMAKA NÅGRA GODISAR FÖRE MATEN!”).
De är erkänt specialiserade på att äta upp allt som går att äta. (Ungefär som hundar.) De äter t.ex. inte chips i enstaka småflisor, utan i rejäla fulla nävar som de trycker in i munnen. Och de köper mat för sina fickpengar. MAT! (Normalt skulle insatshundar kanske ha ägnat sig åt andra uppgifter i sådana sammanhang, men man får ta vad man får – och det gör de verkligen.)
Insatsstyrkan alltså. På utryckning igen.
